Dagens Nyheter – 24 december 1873, sida 2

flammande sken ser han en liten ytterst tarfligt klädd flicka, som gråter öfver spillrorna af en sönderslagen mjölkkruka, simmande i en sjö af detta hvita fluidum. Den sjuka modrens sista ören skulle bereda dem begge vederqvickelsen af denna närande dryck på julaftonen — och nu är det förstördt! — Ynglingens hjerta är godt, fastän ungdomens passioner jäsa i hans blod. Han fattar den lilla flickans hand, tröstar henne med löftet om både ny kruka och annan mjölk, följer henne hem och får der skåda en nöd, sådan som sybariten ej kan tänka sig. Hans hjerta smälter och den späckade plånboken är helt tunn, då han lemnar denna nödens boning. Han slår den sköna Lais ur hågen för den aftonen, ty han vet att hon ej är någon beundrarinna af tomhändta kavaljerer. Han går i stället att besöka en gammal tant och möter hos henne för första gången en ung, älsklig tärna, som ger hans hittills vilseledda lif en helt annan och bättre Fjerde taflan. Ett dunkelt, dammigt och ruskigt räkenskapskontor. Den förtorkade penningmannen derinne har dessa djupt inristade linier på pannan och kring munnen, hvilka sägas antyda ett Nf, tillbragt i ihärdiga sifferberäkningar; och dock är han sjelf en stor nolla i samhället, ty han lefver till nytta för ingen och till föga glädje för sig sjelf. Han kommer ej ens ihåg att det är julafton, enär ingen kär och smekande stämma påmint