Dagens Nyheter – 24 december 1873, sida 2

Femte tafian. En snygg, rymlig och för högtiden nätt prydd arbetarefamiljs boning. Barnen hoppa glada, nyfikna och väntansfulla omkring i hvarje vrå. Den unga, hyggliga hustrun ser litet blek och orolig ut. Mannen dröjer — tänk om han i afton låter sig lockas af lustiga bröder och ej kommer hem med jul granens tillbehör och aftonens öfriga välfägnad! Ingen konfekt, inga äpplen, inga leksaker! — — — Hon kysser barnen och svarar lugnt och tröstande på deras oroliga och stormande frågor. Men nu höras steg i förstugan! De ä pappa! skrika barnen i korus och hustruns hjerta slår fort och glädtigt. Han träder in med famnen full af paketer, men hans uppsyn är mer allvarlig än vanligt. Ömt omfamnar han dem alla och känner sig lyckligare än någonsin att befinna sig i de sinas krets. Han hade nyss sett en gammal kamrat och vän falla, som ett redlöst offer för dryckenskapslasten, döende ned på gatan och han har svurit sig sjelf en dyr ed att händanefter städse iakttaga måttlighet och sparsamhet. Detta beslut skall stadfästas genom den häftiga själsskakning han erfarit vid denna ohyggliga syn, som han aldrig skall kunna glömma. Barnens oskyldiga glädje och hustruns vänlighet bringa snart hans sinne i jemnvigt och inom kort glädes han med de glada och stämmer in i barnens muntra skratt, fastän resonnansbottnen i hans bröst heter allvar och goda föresatser.