Dagens Nyheter – 24 december 1873, sida 2

honom derom. Han skrifver och räknar, räknar, räknar! Nu behöfver han en handling, som ligger djupt begrafven i kassakistan. Han gräfver ifrigt för att finna detta dokument och får dervid i handen en liten urblekt, grön silkesbörs, prydd med rostiga stålperlor. Vid denna syn vaknar en här af soliga ungdomsminnen i hans själs ofruktbara öken. Han minnes dervid sin fordom unga, vackra, kärleksfulla syster, som han förskjutit derför att hon af kärlek gift sig med en fattig, men hederlig man. Han vet ej hvar bon finnes nu. Han har aldrig besvarat hennes bref eller villfarit hennes böner om understöd. Han blir illa till mods; skrifvandet vill ej längre gå som förut. Friska luften skall kanske göra honom godt. Grubblande och betänksam ses han snart vandra på gatorna, nästan omedvetet styrande sina steg till en trakt af staden, der en fattig, enka, som i tidningarne bönfallit om hjelp, uppgifvit sig vara boende. Han hade just ej i sinnet att hjelpa henne, ty välgörenheten hör ej till hans dygder; men han kan ju: så gerna gå ditåt som annorstädes. Han kommer derhän; han träder nästan. mot sin vilja in i denna armodets koja, dit en vänlig ande styrt hans steg, för att i denna bleka, af bekymmer och år härjade qvinna återfinna den han en gång öfvergifvit och förskjutit och för att godtgöra sin hårda och kärlekslösa försumlighet. Så blef denna förrostade. jernlänk en gyllne sådan i den stora samhällskedjan af goda menniskor,