Dagens Nyheter – 24 december 1873, sida 1

Finnes väl en varelse så rå, förhärdan eller prosaisk, att på denna afton ej ed strimma af den försvunna barndomsfröjdens återsken glimmar i någon. vrå af hans mörka själ; en familj der, om ock vanliga bekymmer, kif och kärlekslöshet råda, man ej på julqvällen åtminstone låter allt vara godt och fridsamt; en hand så njugg och sluten, att den ej julen till ära delar litet med sig och söker glädja sin närmaste omgifning; ett öga som höjes mot den stjernsådda himmelen och ej dervid tänker på den tid det: barnsliga, oskuldsfulla hjertat bäfvade af aningsfull fröjd, då modershanden upplät helgedomen, der den strålande julgranen bländade det klara barnaögat?! Visserligen har denna vackra högtid äfven sina skuggsidor, der, hvarest bekymren, afunden, egennyttan eller nöden fördystra äfven himlaljusens prakt för det mörkt blickande, tårlösa ögat, men jag hoppas dock attjulqvällens tindrande ögon se ned på många fler lyckliga än lidande menniskobarn, under de timmar då julfröjden gästar vår nord. 9Se blott på några små taflor, som en liten klart glittrande stjerna nyss uppenbarada för mig under mina skymningsfunderingar: Första taflan. Vi sågo en liten, låg kammare, tarflig, men renlig. En språksam furuvedsbrasa sprakar och fladdrade i eldstaden, nyhackadt granris sirar det snöhvita golfvet; vid fönstret ett bord, hvars simpelhet döljes af en glänsande hvit linneduk; ett brinnande