--Carryllvisste; hvilket-namn det raär han icke förmådde uttala.Med: derna instinkt, som finhes hos alla älskand2, hade han anat att äfven Valdor älskade Tucilla; -ehuru han icke-erfarit något af hvad som försiggick i orangeriet. Han vände -bort ansigtet, då han svarade: — Min morbror fär gift sig Lucilla. Detta korta meddelande kostade honom mycken ansträngning; det väckte hela hans hjertesorg till nytt lif. i Valdor yttrade imtet — ty han hade lärt sig att tiga och lida; men er ytterlig blekböt utbredde sig öfvar hang änsigte, och den tunga jernkedjan, som fjettrade honom vid sörbrytaren, skramlade i följd af hans häftiga darrning. — Är hon lycklig? frågade han efter en lång tystnad. — . — Ja, mycket lycklig. Åtrainstone har man sagt mig det. Jag. har icke sett henie sedan... sedan hennes bröllop 5. men jag vet huru högt Hon älskar min morbror, och att han skulle vilja -gifva sitt lif för att bespara henne den ringaste smärta. oo Jaså, hon håller Honom så kär? återtog Valdor, rysande för :dem underrättelse, efter hvilken han frågade; — — Hennes lif beror. af .hans,. genmälde den unge mannen. Om en olycka träffade honom i morgon, så vore det Lucillas död, derom är jag öfvertygad.