TJUGUANDRA KAPITLET. Galerslåfven. En brännande sol lyste öfver Toulons hamn, der galerslafvarne arbetade under sina vaktares piskor. Det var ett hårdt och grymt arbete att som lastdjur släpa de väldiga stenblocken eller draga de tunga sandkärrorna i denna tropiska hetta — hårdt och grymt för armodets barn, som blifvit uppfödda i vedermödor och försakelser, men en verklig tortyr, en ändlös dödskamp för den, som en gång vant sig vid att icke behöfva neka sig någon bqvämlighet, och hvilkens händer voro fina och mjuka som ett fruntimmers, den stolte, hvilken aldrig ödmjukat sig för menniskor, och som nu bar: sina bojor med lika mycken sjelfkänsla, som om det varit ordenskedjor, under det att han här nödgades lefva tillsammans med skurkar och gemena bedragare, ehuru hang brott bestod endast deri att han tillhörde: det förlorande partiet, att han varit patriot, i stället för lycksökare, och föraktat att vända kappan efter vinden. Den röda skjörtan och gröna mössan, den usla födan, som han under fordna lyckligare dagar icke skulle ansett god nog åt sin hund, bojorna, som sargade bans kött, den