— Det är en nantesare, som skar halsen al sin far och mor för några guldmynts skull, som de gamla sparat ihop; genmälde ledsagaren i sorglös ton. Han skulle ha blifvit dömd till döden, om ej förmildrande omständigheter förefunnits. Den unge mannen teg och blickade sorgsen än på den ene, än på den andre af de olyckliga fångarne som arbetade omkring honom. Slutligen fästades hans blick på ädlingen från Paris, hvilken med sin sidokamrats hjelp släpade en väldig stock. Lionel Carryll häåde varit mycket tillsammans med Valdor; dock kände han icke igen honom i gälerslafvens skepnad. Men det fanns något hos denne straff-fånge, som vittnade om en ädel härkomst; och Carryll kunde ej afhålla sig från att länge medlidsamt betrakta honom. : — Denne är ingef förbrytare, utbrast han omsider. j SA — Han har begått det värsta af alla brott, min herre, svarade ledsagaren lakoniskt. — Omöjligt! För hvad är han väl anklagad, eftersom man låter honom dela mördares och mordbrännareg lott? Den tillfrågade strök sig öfver mustascherna och smålog — han hade sett en hel mängd likadant folk här lefva och dö. — Denne man har konspirerat mot regeringen; sade han,