-— 600 — Huru! För en poltisk meningsskiljaktighet, för en... : — Tyst, tyst, min herre! inföll den försgtige tjenstemannen artigt; så får man icke yttra sig i Frankrike. — Tillåtes det mig att tala med honom? frågade Nello. Ledsagaren tvekade. . — Ja, min herre, om ni ovilkorligen vill det, svarade han ändtligen. Och med hög och befallande röst ropade han på fången, såsom hade han ropat på en hund. — Nej, icke så, jag vill sjelf gå till honom, utbrast Nello, ty uppsyningsmannens barska ton sårade hans känsla. Men redan hade Valdor — han, som icke ville böja sig under landets regering — hörsammat ropet. Han nalkades; och den liättichske mordbrännaren, med hvilken han var sammanfjettrad, måste naturligtvis göra honöm sällskap. Valdor blef nu först varse Carryll, och en oerhörd smärta intog honom dervid. Han hade ju sett honom sednast på White Ladies den afton då han sjelf var så lycklig, för det han trodde, att Lucilla älskade honom! Hvad Nello angår, lydde han sitt ädla hjerta, som manade honom att ridderligt möta olyckan; han tog af sig hatten och bugade sig med aktningsfullt medlidande för fången, under det att uppsyningsmannen skrattade mjugg och tänkte: