Dagens Nyheter – 22 december 1873, sida 1

13 — du ej skona mig, så skall jag tåligt lida hvad du ålägger mig och icke på något, som du frågar, blifva dig svaret skyldig. Men du älskar mig, Lucilla — och derför tror jag fullt och fast att du icke skall tvinga mig att åter genomlefva en förfluten tid, som för mig medfört de bittraste lidanden, och hvilken på intet sätt rörer dig. Du skall icke nödga mig att uttala ett namn, som jag afskyr — ieke sannt? — Ackl! Jag skall aldrig mera göra dig några frågor rörande denna qvinna, svarade hon ifrigt. Jag bereda dig smärta! Ol! min herre, min älskade, skulle väl Lucilla vara dig så litet värdig? Jag borde aldrig ha framställt hvad jag i afton funderade på... Dock — du tycker ju om att, jag är uppriktig? Allt hvad jag önskade veta var blott om du älskade mig så, att den andra icke vidare egde något välde öfver ditt hjerta. Nu vet jag det — och begär icke att få veta mera. Tårarne kommo Strathmore i ögonen, när han hörde hennes ord. Han hade riktigt bedömt hennes ädla, högsinta natur och anslagit den rätta strängen, för att stämma hennes hjerta efter sina egna önskningar; men i själens innersta gjorde det honom ondt att dock, trots all sin kärlek, nödgas bedraga henne. Med tacksam blick bugade han sig för denn himmelskt rena STRATEMOBB. II; 35