Dagens Nyheter – 20 december 1873, sida 2

ve ännu gällande vid sidan af kärleken till maken. — Jag skulle önska, att du ville säga mig... fortfor hon, men i stället för att tala till punkt, lindade hon sina båda armar om hans hals och hviskade helt förlägen i hans öra: Berätta för mig om den dåliga, qvinna, som du en gång älskade, efter hvad man påstår. ao rad Han spratt till, ochxmed en nästan förskräckt min utbrast han: ö — Om henne — om henne! Min Gud, hvad vet du om henne? . I följd af öfverraskningen: förrådde han genom sin häftiga ton och visade oro. vida mera af sanningen. äns han .behöft, om-han gifvit sig tid till att lugnt eftersinna, huru han lämpligast borde svara på hennes oskyls diga fråga. . Lucilla såg på honom, helt uppskrämd och. bedröfvad. Hon märkte att hon. gjort honom ledsen. Och -det smärtade henne outsägligt. 3 rr — Förlåt mig! ack, förlåt! Jag menade icke illa. Jag visste ej, att jag skullebedröfva dig. (0, icke förs allt i verlden skulle jag vilja tillskynda dig någon smärta! Med tårar i. ögonen och darrande stämma talade hon så. ; a —Lucilla, mitt -kära:-barni! Jag har ingentiog att förlåta. Du gjorde intet orätt — du har ej. bedröfvat-mig: Du har blott