Dagens Nyheter – 20 december 1873, sida 2

sorg var hennes sorg, och af den orättvisa, som man gjort honom, led också hon. — Har hon varit trolös emot dig — dennå elaka qvinna! utbrast Hon... O! huru kunde väl någon, som du älskade, bedraga dig? — För Guds skull — tig! Hennes namn i din mun! Han förmådde numera icke beherrska sig; de plötsligt frambesvurna minnena hade uppjagat en storm i hans själ. Det var honom omöjligt att se henne i ansigtet, medan hon talade om sin faders mörderska; och hon, somricke kunde förklara hvarför hennes ord grepo honom så djupt, kastade sig åter i hans, armar, utropande: — Förlåt mig, förlåt mig! jag visste icke, att jag sårade dig, jag som skulle vilja gifva mitt lif, för att bespara dig hvarje sorg. Jag hade ingen rättighet att fråga dig om saker, som du ej af dig sjelf sagt mig. Det var orätt, mycket orätt af mig. Han tryckte henne hårdt till sitt bröst; hennes sjelfanklagelser hopade glödande kol på hans hufvud, — Du frågade blott, hvad du har rätt att veta, yttrade han ännu en gång med bruten stämma. Lemna mig ett ögonblick; min engel — blott ett enda ögonblick, och jag skall sedan tala vidare med dig. Hon lydde — naturligtvis. Knappt hade han uttalat sin begäran, förrän hon gick ?