Dagens Nyheter – 20 december 1873, sida 1

VN ibland -hört djupa suckar och qväfdä rop af smärta och bekymmer. Och ofta hade hon inom sig frågat, om det var sorgen öfver den förra olyckliga kärleken, som gjorde honom så orolig, och om han ännu icke glömt förräderskan eller i henne sjelf icke fann tillräcklig ersättning för hvad han förlorat. I sitt barnsliga förtroende för Strathmore, meddelade hon nu honom hvad som låg henne på hjertat, i stället för att — såsom säkerligen de flesta andra unga qvinnor i hennes ställning skulle ha gjort — bibehålla sina 1arlågor för sig sjelf. Hon kände, huru hela hans kropp dartade,; när han slöt hennes hand i sin; och doek visste hon nu, likasom då han vid: några föregående tillfällen i hennes närvaro röjt en dylik sinnesrörelee, att hans häftiga känslos yttringar icke gällde henne; — För himlens skull, lofva mig att du ej vidare talar om henne! Jag hår älskat henne — ja, med en kärlek om hvilken du icke har någon aning. Låt mitt förflutna lif hvila! Det närvarande tillhör dig. Mitt namn, mitt hus och mitt hjertå äro dina; befläcka icke dina läppar genom att frammana detta afskyvärdå minne. Lucilla fästade på honom en blick, liknande den hvarmed hon såsom ett litet barn en gång på stranden sökte trösta honom. Ideligen skiftåde hon färg, hennes läppar darrade, och hennes hjerta bultade; ty hans