Dagens Nyheter – 19 december 1873, sida 2

kymrad ut. Hvarför ha så många menniskoansigten ett sådant obehagligt uttryck? — Sök aldrig att erfara det, mitt barn. Du är lycklig, så länge det onda: förblifver dig obekant. — Jag tyckte mycket synd om henne, återtog Imcilla. Hon satt alldeles : ensam och: öfvergifven på stranden. Det måste vara förskräckligt att befinna sig ensam här i lifvet. Jag har hittills trott, att äfven de aldra fattigaste hade någon som älskade dem. -oMen — icke sannt Lucilla — du lindraderhennes nöd, innan du lemnade henne? — Jag tror, tyvärr, att min hjelp hade föga värde för henne. Hon blickade med en sådan begärelse på mina rosor, som återsåge hon gamla kära vänner. Och då gaf jäg henne dem, ty jag tänkte att de kunde lända henne till tröst, ifall hon tyckte lika mycket om blommor som jag. Han spratt till och intogs af en farhåga, hvars orsak han icke kunde förklara för sig sjelf: . ! — Dina rosor... Det var besynnerligt. Hvad ;gör väl -en tiggerska med rosor? — Ah! kanhända tyckte hon om: dem derför att de påminde henne om lyckligare tider. Vet du; hvad jag tror — eller inbillar mig? Det var bestämdt samma qvinna, som jag såg ligga sjuk i kojan bredvid White Ladies, en af de skeppsbrutna, vid hvars bädd du fann mig — mins du det?