Dagens Nyheter – 19 december 1873, sida 1

af outsäglig kärlek. De stodo Marion så nära, att hon tydligt kunde igenkänna hans anletsdrag och höra, huru han, som så hånfullt och kallt besvarat hennes egna böner, med mild stämma och de hjertligaste ord svarade på sin-unga makas klagan: — Ack! om du ej derigenom förlorade i storhet och makt, skulle jag önska, att vi för alltid. finge lefva allena och Lucilla icke behöfva dela dig med verlden. — Lucilla delar mig visst icke med verldeny ty hon är städse kärast för mina tankar, om också verlden temligen mycket tager min tid och personliga närvaro i anspråk. — Ack, huru skönt det är att lefva! hviskade hon med en suck; och detta uttryck af en kärlek, som i allt skapadt återfann: sitt -eget gudomliga ursprung, trängde, till lyssnarinnans öron, — Gud vare tack och lof att du glädjos öfver lifvet, min älskling! — Ja, lifvetär mig kärt — för din skull. Hon tryckte sig ännu fastare till hans hjerta och fortfor i en drömmande ton: — Jag skulle önska, att ingen vore olycklig här i verlden. : Det är så sorgligt att tänka på huru mycken nöd och smärta det finnes bland menniskorna. Händelsevis råkade jag i dag en fattig qvinna — ack! om du då varit hos mig! Hennes ansigte har sedan hela tiden förföljt mig; hon såg så förderfrad, så illvillig och dock så be