lukter, och milda färger tjusade ögat. Strathmore och Lucilla tänkte icke på mörkret tlerute; hans stämma talade till henne, hans kyss hvilade på hennes läppar. — Och är du lycklig? :hviskade han, lutande sig. mot hennes axel, . Oupphörligen ställde ;han: denna ifråga till henne, som mottog all sin glädje af honom ; och han tröttnade icke att höra henne upprepa samma svar. Afven nu — dagen före deras giftermål — gaf hon honom åter denna försäkran, som för honom var så ljuf, och han.sammanknäppte händerna öfver hennes hufvud samt läste i sitt-hjerta denna .stilla bön: För hennes egen skull — för att jag måtte kunna uppfylla h ans sista vilja, förläna mig, o Gud, makt att bibehålla henne -sådan! Och i hans inre svarade det djupt kränkta samvetets stämma: — Du har gjort ondt för dot godas skull. Medlet helgas icke -af ändamålet, och synd hopad på synd växer till. en alltmera oöfverstiglig skiljemur mellan den ångerfulla mjälen och försoningen, hvarefter den törstar. fö x RR i På bröllopsdagen hade ett stort antal förpäma:gäöster samlats å Silver-rest. -Strathmorejstod.omgifven af några högt uppsatta män och språkade med dem :i -sin vanliga lätta ton om dagens-händelser. De märkte