-— ST Det var sent på hösten, då han en afton anlände till Silver-rest, för att för första gången efter det i förvillelse begångna förräderiet återse Lucilla. Redan var solen nära att gå ned. Man sade honom, att hon begifvit sig ut i parken, och nyed: dröjande steg gick hamn att att uppsöka henne. En obeskriflig längtan drog honom till det kära barnet, som han älskade så varmt; dock fruktade han återseendet mera än allt annat på jorden. Våldsamt klappade hans hjerta, och han stannade gång efter annan, för att hemta andan; ty det var ju nödvändigt, att han mötte henne med fullkomligt lugn, han måste ju vara beredd på att blicka in i hennes förtroendefulla ögon, som-om ingen afgrund skiljde dem åt. Aftonens skuggor blefvo allt längre, och hans hjerta kände sig alltmera beklämdt. Plötsligt, då han redan befann sig helt nära stranden, fick han se henne på en klippa, belyst af den nedgående solens sista strålar, hvilka göto likasom en gloria kring hennes liljehvita panna. Glömmande allt störtade han fram med ett rop af hänryckning och kastade sig, innan hön ännu märkt hans: ankomst, till hennes fötter, omslöt hennes gestalt med sina båda armar och tryckte glödande kyssar på hennes: hand. 0, mitt barn — min klenod — min älskling! STRATHMORE II. 33