De ändrade förhållanden, som efterhand I uppkommit vid tiden för ridderskapets uppkomst och blomstring, hade gjort att adeln blef mindre isolerad på sina borgar. I synnerhet kom det qvinnorna till godo, hvilka icke kunde åtfölja männen på deras krigståg eller resor i statsangelägenheter. Den större och lifligare rörelsen på de många borgar, som nu öfverallt uppstodo, de täta besöken af riddare och kringresande koustnärer, som medförde nyheter och efterlängtade tillfällen till samspråk, det lättade umgänget med jemnbördiga grannar, talrika gemensamma fester och ökade kunskaper befrämjade alla den unga damens uppfostran för verlden och sällskapslifvet. Uppfostran måste nu gå ut på något helt annat än förut, då den unga fröken utgick ur nunneklostret, utrustad med något litet latin, någon kännedom af bibliska historien — kan hända ock något litet musik — för att sedan mer endels åter försvinna i föräldrahuset. Den unga flickan uppfostrådes vanligtvis hos sina föräldrar på borgen och, ifall hon icke var en furstedotter, vidare i någon bekant förnämare familjs hof. Så snart hennes ålder och mognad tilläto det, deltog hon i umgängeslifvet. Hennes första uppfostran svarade mot gossens. Modren höll flickan hos sig, undervisade henne sjelf och lät undervisa henne i religionsläran och i qvinliga handarbeten. Vanligtvis behöll hon dottern längre hemma än sonen, hvilken redan vid sju års ålder som page giok i främmande tjenst och under främmande tukt. Lilkväl kunde äfven dottern lemna föräldrahuset lika tidigt, ty i förnämare, grefliga och furstliga hus brukade dottern icke uppfostras ensam, utan jemte ett stort antal kamrater från andra adliga familjer. Flickorua hodde då tillsammans i en särskild del af huset, stodo under en gemensam hofmästarinnas uppsigt och fingo dessutom lärare och, lärarinnor. Eller ock sökte föräldrarne att få in sin mera uppväxta dotter som sällskapsdam vid någon förnäm frus hof, för att der fullända sin uppfostran och utbilda sina sällskapstalanger. Här fortsattes undervisningen isynnerhet i musik och sång, lärdes höfviska seder och vandes hon vid att umgås med folk, i Hvad den unga flickan först fick lära, var de färdigheter hon behöfde i hemmet. Konsten att spinna, hvartill sjelfve Karl den den stores döttrar med all ifver höllos, fortlefde från gamla tider och var ej heller nu försummad af döttrarna i ett vanligt riddarehus, om än föga ledighet fanns dertill, på de borgar, der ettlifligare samlif rådde. Deremot öfvade man flitigt finare qvinliga handarbeten. I sömnad har såväl hvad skickligheten som hvad det storartade i arbetena angår ingen tid öfverträffat detta tidebvarfs fruntimmer, och de lysande prof derpå, som ännu i våra dagar finnas i behåll, vittna om deras fit och konstfärdighet.. I huru hög grad fin sömnad varen ståndssak, finna vi af en saga om en konungadotter, som blifvit förvisad till en qvarn och här satt och sydde, klädd i en torftig drägt, men på sitt sköna arbete igenkändes för ett högättadt fruntimmer... För kyrkan, som hyste en stor förkärlek för utsydda praktdukar och behöfde sådana för altaret, för prestkåporna, till tapetseriag af väggar och ryggstycken på stolar 0. 8. V., sörjde företrädesvis nunnorna, men mången rik gåfva af detta slag kom också från verldsliga fruntimmershänder. Men riddarne visade icke mindre håg och smak för sådana arbeten, icke allenast för att pryda sig med dem, utan ock derför att sådana ansågos som ett ynnestbevis. Så funnos med perlor,. silke Och guldtråd rikt broderade schapler eller hårband, pannbindlar och mössar, desslikes skärp, handskar, skor och ) Efter Die ritterliche Gesellschaft in Zeitalter des Frauencultus, af dr Jak. Falke, hvars besök i Sverige, der kan erdnade konung Karls samlingar, ländt oss till så mycket gagn, genom de väckelser han gifvit till uppskattande at vår egen konst.