Dagens Nyheter – 17 december 1873, sida 2

nog, men den stora mängden? Verkliga sanningen, sådan den bekräftas af mångahanda dagliga vittnesbörd, är den, att millioner italienare ännu gifva hela enhetssträfvandet på båten. Detta är ett faktum, som hvilken som helst italiensk tidning erkänner, ty det är icke ctt af detta folks fel att vilja dölja egna svagheter och brister. Jag läser tidningarna med mycken uppmärksamhet. Genom de flesta går ett drag, som väcker hopp; det är just följande, otröttligt upprepade, sjelfbekännelse: så långt äro vi efter; så mycket återstår ännu för oss! — Helt säkert är den ärelystnad den största, som oupphörligt säger om sig sjelf: Jag har ännu uträttat för litet. Ligger ej något hyckleri i denna bekännelse (jag, för min del, tror att den här är af äkta sorten), så bevisar den att man känner sig ha krafter till något mer — och då innebär den en spådom. Männen liksom qvinnorna äro mycket missnöjda öfver penningförkällandena och de oerhörda skatterna. Brödet i detta rika land är derför icke endast dyrare, utan betydligt högre i pris än i nordens nordligare städer! Skarpa förebråelser riktas mot nationalrepresentationen, såsom att den endast pratar 0. 8. v. Det är kanske sannt att man talar för mycket — det är och blin dock något utomordentligt hvad denna representation redan uträttat. Vi få icke vara orättvisa! Vi måste minnas, att det förenade Italien storsinnadt öfvertagit småstaternas alla skulder, hvilka utsväfvande, praktlystna furstar åsamkat folket. Vi måste minnas att påfvens skuld, som tillkommit på ett så vansinnigt sätt, äfven blifvit öfvertagen — han höll nemligen en krigshär på flera tusen man, fastän för honom ingenting annat än Rom återstod! Vi måste äfven minnas hvad två stora krig kostat och hvad det har kostat att för Frankrikes skull under de två senaste åren sätta alla fästningar i brukbart skick och hålla hären stridsfärdig samt hvad det kostar när man så der på en gång måste åtaga sig oräkneliga skyldigheter. Här har Italien sin pröfvosten! Det har nu en gång blifvit så inrättadt häri verlden, att våra gamla synder efteråt göra sig påminta hos oss som skulder och att den gifta mannen ofta måste betala sina ungkarlsutsväfningar med öfveransträngdt arbete, i ån-ger och försakelser. Men har han lyckats verkställa detta, så har han också i regeln derigenom blifvit en man! TItalienarne få göra nu bot för fädernas och egna synder, och kunna de betala syndaskulden, så blifva de också derigenom ett folk. Och början är god. De hafva hjelpt sig fram till i dag, och trots förbigående penningförlägenheter (nu har åter en sådan inträdt) hafva förhållandena redt sig på ett sätt, att man kan räkna ut, när ett säkrare, bättre tillstånd skall inträffa. I detta hänseende, liksom i så mån; dra, hafva italienarne en god hjelpar konung. Italienska folkets håg ligger. och prakt; konungen är deremot sjelfva allvaret och enkelheten. Intet hof, inga fester, inga tillställningar för hans skull, ty allt sådant undanber han sig alltid. Detta återverkar på folket. Det europeiska omdömet om honom har nu blifvit detsamma, som italienarne länge uttalat. Dertill medverkade dels Thiers uttalande, då han kom tillbaka från sin under kriget företagna rundresa och, bland annat, yttrade om Victor Emanuel, att han var en regent, som tog liflig del i allt, hvilket rörde hans land, och hade en fullkomligt klar öfverblick af allt, som tilldrog sig i hans samtid, dels konungens egen resa i Tyskland, der hans uppträdande föranledde dem att ändra åsigt, hvilka dittillsicke velat erkänna hans personliga värde. Garibaldis ord om honom re galantuomo (den ridderlige konungen) har länge varit hans egentliga titel, och öfver hufvud taget råder mellan honom och de goda italienarne ett förhållande, som gör ett mycket godt intryck. Han har, som Dekant, afstått en del af sitt anslag och alltid med stor uppoffring för i spetsen, när det gällt att aflyfta en hörda ener att befrämja en god sak. Han är en äkta konstitutionel konuhg, som samvetsgrannt låter det parlamentariska styrelsesättet råda, liksom han i allmänhet följer grundsatsen att låta landets krafter fritt få utveckla sig. Aldrig har man sett en konung som så litet håller på det kungliga (han är som bekant gift med en handtverkares dotter); men sällan har man ock sett en furste, hvilkens kungliga värdighet i så fullt el NI Ia faumllat anlännac cam hana