Dagens Nyheter – 15 december 1873, sida 1

häftiga sinnesrörelsen var han ur stånd att tala; slutligen sträckte han ut sina armar och ropade: — Lucilla! Lucilla! Hon blickade upp och sprang till honom. Utan att tänka på hvad han gjorde eller hvem som såg honom, tryckte han henne till sitt bröst och bar henne bort från sjukbädden, — Min Gud! hvad förde dig hit? ... Hvem var nog dåraktig att skicka dig till detta fördömda ställe? Dig — dig... Till hälften förskräckt, till hälften glad, hörde hon på hans ifriga frågor, under det att den passionerade omfamningen lät henne ana, att äfven hos honom varma känslor kunde trifvas, och att det visst icke var omöjligt för honom att älska henne med en annan kärlek än den som hittills från hans sida kommit henne till del. Hennes tviflande, förundrade blick, den rörelse, med hvilken hon sökte frigöra sig ur hang armar, kallade honom åter till besinning. — I Marion Vavasours närvaro, tänkte han, har jag ingen rätt ett vidröra henne. Han skulle i denna stund ha velat kasta sig till hennes fötter och tillstå allt samt säga till henne: Hata, förakta, straffa mig. huru du vill; men må ingen hemlighet vidare förefinnas mellan oss, och förlåt mig, såsom din far förlåtit mig!