Dagens Nyheter – 15 december 1873, sida 1

AU mvälgerning hade det ej varit för henne, om hen fått dö, medan yrseln ännu varade! Men lifvet öfvergaf henne icke — hennes lidandes mått var ännu ej rågadt. En afton hade hon i sin sinnesförvirring begagnat sig af ett ögonblick, då hennes vårdare icke bevakade henne, till att smyga sig ut ur kojan och med stapplande steg vandra genom parken till det slott, der hon en gång blifvit så firad. Och här hade hon stått och stirrat in i Strathmores fönster, till dess att hennes vårdare, som,fintagna af oro, följt efter henne, funno henne på denna plats och med fördubbladt medlidande återförde henne till stugan. Sjukdomen blef ganska långvarig. Det var en klar och herrlig höstdag; ute var öfverallt så ljust och gladt, men i den förfallna, låga, svarta och smutsiga stugan, der lidandet gästade, rådde dunkel och bedröfvelse. — Plötsligt öppnades dörren, en frisk flägt inträngde i det qvafva rummet, och på tröskeln stod, såsom en ljusets engel på en mörk altartafla, Lucillas ungdomliga gestalt. Alla de olyckliga skeppsbrutna sågo i henne ett himmelens sändebud, hvars blotta anblick förde till dem helsa, hopp och tröst. Anda från sin barndom hade hon aldrig känt sig lyckligare än då hon fick understödja de fattiga och nödställda. STRATHMORE. IJ. ?9