Engeiska tidningsreferenter. En tidningsskrifvare vill säga detsamma som en missnöjd, en rådgifvare, suveränernås beherrskare och folkens beskyddare; fyra fiendtliga tidningar äro mera fruktansvärda än hundra tusen bajonetter.s Så yttrade sig segraren i hundra drabbningar, den förste Napoleon, och att det också verkligen var hans åsigt, derom vittnar bäst den oro, han kände för fru Dames penna. Despotismen i hvilken form som helst och en fri priss kunna icke förenas, det veta många krönta och icke krönta hufvuden; men den råa styrkan är icke nu såsom förr tillräcklig att nedtysta pressens stämma. Han har arbetat sig upp till att blifva hvad man på skömt kallar den fjerde statsmakten. Ingenstädes står han dock högre och är starkare än i England, och historien om den rol, pressen spelt i engelska parlamentsförhandlingar, är rik på små drag, som kasta ett betecknande ljus öfver detta förhållande. En engelsk författare, Grant, har i ett nyligen utkommet arbete, The Newspaper Press, räddat från glömskan många sådana anekdoter. Som bekant är det officielt icke tillåtet för främmande och således icke heller för tidningsreferenter att vara närvarande under parlamentets öfverläggningar, och det tysta medgifvande, på grund hvaraf detta icke desto mindre får ske, upphör att gälla så snart det faller en af parlamentets medlemmar in att göra talmannen uppmärksam på att främmande äro närvarande på galleriet. Talmannen är då tvungen att låta utrymma galleriet. Numera är det dock ytterst sällan som någon parlamentsmedlem inlåter sig på detta experiment, som för öfrigt icke heller gågnar mycket mot tidningarne; ty till och med då desså referenter för ett ögonblick på detta sätt stängas ute, meddelar Times dagen efter ett referat öfver den för stängda dörraär hållna öfverläggningen. Annorlunda vår det förr. Då inträffade ofta sarmmanstötningar mellan parlamentsmedlemmar och referehter, öch ehuru det icke så sällan hände; att desse tilläto fig puts; hvilkas egenskap af passande starkt kan sättas i frågå, blef det dock sällän parlamentet som drog det längsta strået i striden. I synnerhet har man åtskilliga sådana berättelser frånbörjan af detta århundrade, då det mest var irländare — ett folk, som är kändt för sin rikedom på alla möjliga galna infall — sön gjorde tjenst såsom parlamentsreferenter åt tidningarne. En morgon hade klockan redan blifvit öfver 3 och en oändligt ledsam debatt utspann sig, till förtviflan icke mindre för referenterna än för de halfsofvande folkrepresentanterna; då ljöd plötsligt en genomträngande röst ned från åhörare-galleriet; Hr talmannen skall hafva det nöjet att sjunga en visa. Man kan tänka sig verkan. I början en lätt förklarlig förvåning, derpå en ohejdad munterhet. Till och ined den annars så allvarlige Pitt kunde icke dölja ett leende; men talmahhen, hr nn a anden ggn