Dagens Nyheter – 12 december 1873, sida 1

ÄN — Ja, sedan i natt. Modren lade sin hand på hans arm och återtog med en af oro dämpad stämma: — Och då... Han gick ifrån henne och ställde sig tigande i en djup fönsternisch. Hon förstod honom; en outsäglig smärta fyllde hennes själ, till och med hennes läppar darrade, då hon utbrast: — Ack, min Gud! det går icke an! — Nej, det går icke an. : Så lugnt detta svar än var, låg dock når got i sjelfva tonen, hvarmed det utsades, som ingaf henne ångest. Hon var ju hans mor och höll honom kär. — Min son, min son! utropade hon; du lider... — Jag! svarade han nästan med hån. Jag! Hvad vigt ligger väl deruppå, om jag lider; mig sker rättvisa. Men hon — hon — den oskyldiga! Med bruten stämma uttalade han de sista orden, ådrorna i hans punna svällde och svartnade, han kastade sig på en stol och lät hufvudet sjunka ned mot bröstet. Den åldriga, vördnadsbjudande frun stod alldeles rådlös och darrande bredvid honom; aldrig före denna stund hade hon sett hans kalla stolthet kufvad. ; i — Gud bhjelpe henne! yttrade hon med nedslagen min. Hon skall lida — hon måste BTRATHMOBE. II, 2