Dagens Nyheter – 11 december 1873, sida 2

att Lucilla icke håller af någon annan så mycket som horfm. i Hon var utmattad, och orden dogo på hennes läppar; men Hennes blick förrådde; att hon ännu fortfor att tänka. Strathmore rörde sig icke; hans drag voro lugna och stela, men sorgen rasade i hans inre. Guds straff öfvergick honom nu. Plötsligt reste hon sig upp, sträckte ut händerna och ropade med vild ångest: — Han är död! han är död! Vågorna uppsluka honom; han synes icke mera till! Sen, sen! — nej, det är allt så svart! Hafvet har begrafvit honom... Släpp mig fram, släpp mig fram! O, min Gud — Jag vill dö med honom! Så genomlefde hon åter den förflutna nattens alla qval samt darrade för hans lif, prisgifvet åt orkanen. Och då han lyssnade till denna klagan, skulle han hundra gånger heldre velat gifva sitt lif änsatt nödgas veta, att han sjelf var hennes kärleks föremål. Emellertid insåg han, att ingen annan än han kunde rädda henne. Sakta trädde han fram till hennes hufvudgärd, fattado mildt hennes händer och sade: Å — Lucilla, se på mig; jag är ju hos dig! Jag lefver och är i säkerhet.! Hvad ondt kan väl hända dig, när du har mig vid din sida? Hans stämma väckte genast hennes förstånd, och när han höll hennes händer i