Dagens Nyheter – 11 december 1873, sida 2

— 202 — tickte redan de bleka läpparne... Men han utsträckte icke sin hand, och med hjertat uppfyldt af hat, försvann Marion Vavagsour i djupet. Knappt var detta dåd begånget, förrän han kom till medvetande af hvad han gjort; utom sig af smärta och ånger, dök hän ned för att åter fatta henne. Han slog omkring sig med armarne, men de träffade endast det salta vattnet och det yrande skummet. Intet menskligt öga hade sett detta ödesdigra möte på hafvet. Stormen, den räsande orkanen, de vilda böljorna begrofvo hans hemlighet, och likasom öfver simmarens själ, låg mörker öfver land och haf. Efter ännu en stunds förtviflad kamp uppnådde Strathmore stranden jemte den lille gossen, som han räddat, och helsades med höga jubelrop af de der församlade. Men knappt hade han satt foten på land, förr än han föll omkull och blef liggande såsom död: Vid hans fall skallade genom nattens tystnad ett klagorop, och med snabba, ljudlösa steg sväfvade Lucilla fram mellan folket, som vid den nyss uppgjorda vakteldens sken trodde sig se en himmelsk uppenbarelse. Hon sjönk ned bredvid Strathmore på den fuktiga marken. — Han är icke död! Han är räddad — räddad!