FJORTONDE KAPITLET. Det gifves en Nemesis. Den fasansfulla natten var till ända; och när solen åter gick upp och spred ljus och värme öfver jorden, då sväfvade ännu en bland dem, som under natten spelat en roll, mellan lif och död. Det var Lacilla. En öfvernaturlig kraft hade hållit henne uppe, så länge Strathmore var i lifsfara; men sedan han fullbordat sitt räddningsverk oeh sjelf var räddad, bråst hennes styrka. likasom strängen på en alltför hårdt spänd båge. I ett slags dvala, som icke var någon sömn och som gång efter annan stördes af hemska skräckbilder, låg hon med feberglödande kinder och håret ännu fuktigt af saltvatten, follkomligt omedveten om hvad som försiggick ikring henue. Ibland öppnade hon. sina ögon, aom då hade ett vildt, vansinnigt uttryck, och talade med hastig och låg röst osammanhängande ord — än om de svarta jättevågorna, mellan hvilka han skulle finna sin graf, än om rosorna på terrassen, som han kallat syndens, utsväfningarnes blommor. Hvarför sade han så? Hvad menade han dermed? — Derpå talade hon om den ensamma grafven vid den gamla