och de stirrade på hvarandra med dödsbleka ansigten, såsom de fördömda igenkänna och betrakta hvarandra, när de mötas bland de eviga lågorna. Hans arm, hans vilja blott, höll benne uppe; utan hans hjelp måste hon ovilkorligen sjunka i den gapande afgrunden. Och ur det förflutnas dunkel tyckte hon sig för andra gången höra dessa hårda ord ljuda i sna öron, med hvilka han en gång i den yttersta nödens stund tillbakavisat henne: Om jag såge er nära att drunkna och jag kunde rädda er endast genom att utsträcka min hand — så måste ni utan hjelp förgåsl Och vågorna syntes på alla sidor likasom springa upp för att gripa efter henne. Mellan henne och undergången stod blott dens nåd, som icke kände något förbarmande, Redan blixtrade ur hans ögon det omättliga hämndbegärets eld. Denna qvinna var då alltid hans fresterska. Den knappt återvunn afriden, tacksamheten för den i det närmaste fullbordade försoningen försvann ur hans anlete -— säkert för alltid. Hans hand släppte sitt tag och hon öfverlemnades åt vågorna. — Dö — såsom du dömde honom att dö! Ännu en gång träffade honom hennes bönfallande, förtviflade blick; vattnet beSTRATHMORE, II. 26