-— 208: sina. och kärleksfullt blickade ini hennes ännu förvirrade ögon, magftiserades och lugnades hon småningom af denna blick. Kärleken gom nyss hotat hennes lif, stärkte det nu åter; hon igenkände hans röst; ett ljuft leende upplyste hennes anlete, hennes lilla hufvud sjönk tungt ned mot hans arm, och hon lät sina ögon hvila på honom med ett uttryck af den innerligaste kärlek, tills hon efter en stund inslumrade. x då -n Länge förblef Strathmore sittande i den mest obeqväma ställning, utan att dock röra sig. Hans snsträngda muskler darrade och värkte; men heldre än han störde hennes välgörande sömn, skulle han ha undsikastat sig hvilka qvål som helst. Först när han märkte att hon sof riktigt djupt, lösgjorde han sig från henne, under iakttagande af den största försigtighet, hvarefter han begaf sig till sitt enskilda rum, för att i ensamheten öfverlemna sig åt sina tankar. Oförmärkt följde hans mor efter honoma Han såg sig icke om, förrän båda befunno sig i studerkammaren. Han fästade nu på henne en frågande blick, och hon ytttrade: — Det är du, som Lucilla älskar, — (Jag vet det. — Du vet dei, Btrathmore?