Dagens Nyheter – 9 december 1873, sida 2

Hvar få vi köpa bröd att dessa måga äta? Med denna fråga komma vi åter och klappa på edra hjertan, I som ännu aldrig tröttnat att lyssna till nödens klagan och de förkrossades rop. Mörk är den tafla, som upprullas för eder; visserligen möter oss ej här eländet i sina uslaste trasor, men en be hjertansvärd syn likväl för den deltagande menniskovännen. Här finna vi en fami ljefader, som förr sett bättre dagar, nu liggande å plågolägret, bruten i sin mannaålders kraft, förlamad af värk, en följd af mångårigt, mödosamt lif på hafvet; här se vi en maka och moder, som väl ej täres af någon kroppslig smärta, men hvars-anlete nogsamt bär vittne om denna själens kamp, som utkämpas i -didandets och försakelsens skola, hvarnnder kropphyddan slutligen dignar, samt sex små gossar, hvilkas bleka och tynande drag gifva tillkänna, att denna Herrens plantering snart behöfver omsättas i en saftigare jordmån. I, lyckliga mödrar, som i ljuf hänryckning sluten en liten älskling till eder barm, tänken på denna arma modör! Det var en tid, då äfven för Irenne tron, hoppet och kärleken tindrade som klara stjernor; men så kom den långa, dystra nödens natt och förmörkade alla ljusa ntsigter, och den stund är nu hardt nära, då den kärlek, som lidit allting, fördragit allting, tålig i bedröfvelsen, oförtröttad i bönen, icke mer kan tro, icke mer kan hoppas. Också hön näxer vid sitt beklämda bröst en späd himmelens arfvinge, och den lille slumrar så tryggt i sin moders sköte, men hon, som under dagens tunga och hetta, arbetat sig trött i otaliga omsorger, hon vakar under — tårar! Dock, aldrig är natten så lång, att icke en morgon ses randas; men när dagen åter gryr och solen lyser in i den töckenhöljda boningen, då uppstämma dessa små obekymrade barnasjälar sitt kraf på föda, och den förtvinande, förtviflade fadren skönjer med qvalfull oro den a ångestfulla frågan på sin makas läppar: Hvar skall jag taga bröd, att dessa måga äta? Sådan är taflan och nog är den mörk; ty hvad månd varda af alla dessa barnen? Skola de en gång komma att blifva sin arbetande och betungade moders stöd samt redliga och nyttiga medborgare i samhället, eller skola de blifva detta samhälles olycksbarn, vandrande på lastans bana, dit nöden oftast visar vägen? O, viljen I rädda dessa små. och bidraga att fostra dem icke allenast för detta lifvet utan ock rör det tillkommande, så skynden att lägga i orterkistan eder skärf, som, gifven i Jesu namn, äfven om den lik enkans är ringa, kan komma att bära hundradefaldt frukt, och Han, den himmelske barnavännen, skall en dag på den stora vedergällningsdagen säga till eder: Hvad I hafven gjort en af dessa minsta, det hafven I ock gjort mig. Sanningen häraf bestyrkes af hr kyrkoherden Afzelius och kungl. hofpredikanten Sundel, hvilkas. intyg jemte vederbörande. ordningmans och läkares äro att bese hos herrar bokhandlare Samson Wallin, Drottninggatan nr 7; A. Bonnier, Bazaren å Norrbro, och G. D. Malmberg, Södermvalmstorg, der nteckningslistor för välvilliga bidrag äro tillgängliga och skall redovisning för de inlytande medlen i tidningarne införas.