Dagens Nyheter – 9 december 1873, sida 1

-— 185 — talat om dem, utan att så noga tänka på hvad ni yttrade; jag vet att ni skulle rädda dem; om ni kunde. Mig synes det förskräckligt att, medan jag sitter här i varma, ljusa och glada rum, omgifven af ett angenämt sällskap, menniskorna derute påskeppet möjligen gå en våldsam och förtidig död till mötes; det förefaller mig som en stor synd; att vi här sorglöst öfverlemna oss åt våra nöjen, fastän vi veta att de rysligaste faror hota dem som lida derborta: Det är ohyggligt, när någons lif förspilles. Hastigt tog han handen från hennes axel — den hand som mördat en menniska — och träffad i sitt hjertas djup af hennes ord, skyndade han från den glänsande salongen ut i den mörka stormiga nattens enslighet. Det regnade icke; vinden pep och hven i den täta skogen, då och då öfverröstad af vågorna, som i sin vilda dans tjöto lika rofdjur, de der söka efter hvem de uppsluka månde. En klar blixt upplyste det svarta buskverket och slottsbyggnaden, under det att gång på gång nödsignalen ljöd allt svagare i anseende till orkanens tillväxt. Strathmore stod med obetäckt hufvud på terrassen och blickade ut åt hafvet. Dödens fasor förskräckte honom icke; ban trot: sade elementerna, likasom han trotsat Gud menniskorna. Stormen rasade. kring Van märkte det icke; ty en af polen 34 honom, och uu. STRATHMORE. IT,