Dagens Nyheter – 9 december 1873, sida 1

hufvud gaf han till pris åt vinden. Männen höllo sig tigande på ett visst afstånd och betraktade honom med förundran, ty de hade förut aldrig sett sin herre vid liknande olyckstillfällen deltaga i deras räddningsförsök. De började alla hoppas att något nu möjligen kunde göras för de olyckliga, ty de visste, hvilken: djerf simmare han var, och huru ofta han fört sin jakt genom svåra stormar i säker hamn. Osedd af honom, som: skulle förbjudit henne att trotsa en sådan natt, stod Lucilla invid klippan, med båda armarne omslutande en reslig tall, för att bättre kunna motstå vindstötarne: En flammande ljungeld genomfor rymden, och det bleka skenet lät skeppet tydligt framträda mot en gul bakgrund. Det var nu så; nära stranden, att man kunde se, huru manskapet rörde sig fram och åter på däcket eller klättrade i vanterna. Några sekunder senare kastade sig en störtsjö deröfver, med den påföljd att det fördes ännu närmare klippstranden; ett förfärligt brakande hördes, hvarefter följde en hemsk kör af förtviflade nödrop skeppet hade stött på grund och var numera blott ett sjunkande vrak. När en ny blixt åter upplyste luften, kunde man se detsamma som en:svart oformlig masså öfver vattenytan på knappt ett bösshålls afstånd.