Dagens Nyheter – 8 december 1873, sida 1

glivas. TEEKOSOrSTEane Det föredrag, som norska folkhögskoleföreståndaren Arvesen i lördags afton höll i vetenskapsakademiens hörsal, och hvilket var det första af de sex, hr ÅA. här ämnar hålla, väckte de närvarandes stora intresse och utmärkte sig till formen på ett synnerligt fördelaktigt sätt och till innehållet för värma, tankerikedom och en human anda. Hr A. framhöll, såsom inledning, hvilket gagn det skulle vara för det goda förståndet brödrafolken emellan, om de genom föredrag lärde känna hvarandras historiska och samtida förhållanden och ledande personligheter — om de, folket, isynnerhet den. stora bondebefolkningen, som bildar den starka, breda grundvalen för den mäktiga opinionen, frigjordes från de fördomar, som ännu hindra dem att för hvarandra hysa varmare intresse och fullt broderliga känslor. I sin egenskap af skollärare står hr ÅA. i nära förbindelse med Norges bönder och den närstående gruppen af befolkningen, han känner sålunda äfven godt allt hvad som rör sig inom denna befolkning, hvad som vill fram, hvad som vill lyftas och höjas. Han gaf uttryck deråt, han berättade det. Han skildrade med klara och lifliga drag den sorgliga period i norska folkets lif, då det från sin gyllene tids höjder gled ned till att intaga en provins anspråkslösa och förödmjukande ställning och dertill att komma under en despotisk styrelseform, der. ensamt regentens vilja var lag, men folkets betydde intet. Talaren klandrade dock ej Danmark eller hyste något agg mot det; tvärtom: anmärkte han, att när man nu från norsk synpunkt öfverblickar den tid, som omfattar Norges förnedringstillstånd och som räckte så länge, att landet till och med förlorade minnet af att dess ställning en gång varit annorlunda, måste man tacka Gud för att Norge ej fick någon annan beherrskare än Danmark, hvars regent hade sin kärleks alla skatter i söder och ej brydde sig mycket om Norge, som han alltså skadade så. litet som möjligt. Rörande var skildringen om huru den i Köpenhamn studerande norska ungdomen omedvetet sjöng om friheten bland Norges fjellar och dalar, utan att ha ett medvetet hopp om att dess fosterland ännu en gång kunde bli fritt och utan att ens verkligt bekymra sig öfver dess förnedring, men i hvilken sång dock nedlades ett ord, som: sedan sjöngs och sjöngs om igen i Norge.. Kom så det välsignade året 1814. Allt hvad som varit glömdt i sekler steg plötsligt fram igen, från det största djup till den största höjd blef Norge åter lyftadt, och så förunderligt länkade sig dess öden, att det då stod i dess fria skön att bli hvad det ville. I det stora och ödesdigra valet voro dess ledande män nog lyckliga attvälja det allra bästa som kunde fås — och Norge fick sålunda den förstfödde, fullgångne sonen af de statsprinciper, hvilka sedan 1789 sökt omskapa Europa. Norges unga regeringsform kom dock ej genast till fullständig användning. Norges bönder voro för okunniga och för ovana att förvalta sin andel af makten. Först på 1830-talet framträdde de med anspråk att komma till sin rätt. Nu liknar Norge, såsom skaldea sagt, april månad. Vinter och köld och stillestånd och död brytas af solens växande kraft och ett nyvaknande lif i alla former: dagarna ljusna och förlängas; sommaren födes. Det är ett nytt lif som arbetar sig fram och som äf