Dagens Nyheter – 8 december 1873, sida 1

hang tankar fulla af glad tillförsigt, den ridderlige legitimisten visste icke, hvad fruktan vill säga och han älskade samt trodde sig älskad tillbaka. — Vi få en svår natt, men skola väl, hoppas jag, redan om en half timma ha uppnått hamnen, yttrade en stämma , bredvid honom. Valdor, ryckt ur sina drömmar, svarade med ett artigt Plait-il monsieur?, och såg, när han upplyftade hufvudet, en storväxt man med bronsfärgad hy framför. sig. Mannens ausigte föreföll honom bekant. Äfven den andre tycktes å sin sida igenkänna Valdor, ehuru han icke heller var säker på sin sak. — Jag ber om förlåtelse, yttrade engelsmannen, men jag måste fråga: ha vi icke träffats en gång förut, fastän jag för ögonblicket ej kan erinra mig ert namn? Jag är öfverste Marchmont vid Drottningens dragoner... — Som jag för många år sedan haft äran känna mycket väl i Paris, är det icke så? frågade Valdor och uppgaf derefter sitt namn, för att bekräfta bekantskapen. Ni torde kanske erinra er att vi, då jag sista gången hade nöjet se er, voro vittnen tillsammans vid en duell. — Ack! hvilken lång tid har icke förflutit sedan dess! utropade Marchmont. Jag STRATHMORE. II. ; 23