Dagens Nyheter – 8 december 1873, sida 1

sorgset uttryck var fästad på honom. Förvåning och djup bedröfvelse voro i denna blick blandade med den kärleksfulla vördnad, som alltid lästes deri, då hon såg på honom. Till henne hade han aldrig yttrat sådana ord, för henne hade han aldrig visat denna sida af sin personlighet; också skulle denna milda varmhjertade varelse hundra gånger heldre ha gått döden till mötes, än hon ville se en sådan fläck på hans karakter. Och blicken var så lik den, som en gång, när solen gick ned öfver hans vrede, med en stum förebråelss, men dock förlåtande, hvilade på honom, att hans samvete plötsligt och på ett smärtsamt sätt erinrades om det brott, som han aldrig kunde godtöra. Spelet fortsattes; och genom konst och beräkning vann Strathmore partiet — annars hade han icke varit Strathmore. Derpå gick han tvärs öfver golfvet fram till henne. — — Du ser bedröfvad ut, Lucilla, sade han. Är du rädd för stommen? Hon satt något afsides; ingen befann sig i närheten, och när han lad sin hand på hennes axel, upplyftade hon Sina ögon mot honom och svarade: — Jag rädd? Nej, visst ickel Jag tänkte på de stackars menniskor, som nu befinna sig ute på det stormande hafvet. Huru förtviflade måste de icke vara! Ni har förut