Dagens Nyheter – 8 december 1873, sida 1

Fattigvården på landet. Det är i följd af de många klagomål, som städernas fattigvårdsstyrelser mottagit öfver fattiges behandlingssätt på låndet, som vi vilja beröra detta för hela landet vigtiga ämne. Såväl begreppet fattigvård som sättet huru fattige skola vårdas äro ik. förordningen den 9 juni 1871 om fattigvården noga bestämda, på det ingen skall misstaga sig i fråga om tillämpningen. Men många fattigvårdsstyrelser ignorera dessa bestämmelser och blifva fattigplågare i stället för fattigvårdare. Ja, det här gått så långt att ordföranden i en fattigvårdsstyrelse helt nära hufvudstaden tagit för sed att förklara personer, som velat inflytta i deras kommuner, att de ej skulle få mantalsskrifva sig der — detta iafsigt att förebygga dem ovissa möjligheten att Mn miles kurde falla fattigvården till ast. Bland de många sätt somliga fattigvårdsstyrelser på landet stundom begagna för att blifva qvitt sina fattige, är äfven det att skicka dem till städerna och der underhålla dem den korta tid som beböfves för att de skola tillfalla städernas fattigvårdssamhällen, Att dräggen af landets fattige på detta icke hederliga sätt kastas på städerna är naturligt, och dessa få sälunda försörja äfven landets fattige; och det skulle knappt behöfvas mer än att städerna följde exemplet, förrän orden hemortsrättoch fattigvårdssamhälle skulle blifva en flyktig dimbild utan allt värde, om ej landsbygdens fattigvårdsstyrelser för att hålla från sig aflägsnade obemedlade från städer och andra kommuner påfunnit den ofvan omtalta utvägen att vägra sådane mantalsskrifning när de vilja inflyttaÖm vi undersöka hvad ordet hemortsrätt betyder, finna viifattigvårdsstadgans 22 8 att dermed förstås den ort, der den fattixe senast författningsenligt blifvit eller bort blifva man talsskrifven. Att sålunda vägra hemortsrätt åt obemedlade genom att förneka dem att mantalsskrifva sig inom kommunen har räddat mången landtkommun från skyldig fattigvård, hvilken deremo blifvit öfverlemnad åt städernas fattigvård. Men landtkommunerna hafva ingen rätt att så Handla eller att vägra svensk medborgare, han må vara fattig eller rik, att mäantalsskrifvas hvar han vill, och det på grund af 28 i samma författning, der det tydligt står, att: Ej må någon för äfventyret af framtida fattigvårdstunga förmenas rätt att välja vistelseort.4