det hon rodnade och slog ned ögonen, när han närmade sig henne. — Jag har varit i parken med Nollo. Luften var så herrlig! Och — kan ni tänka, lord Cecil — vi funho här på White Ladies en graf, på hvars sten stod namnet: Lucilla! Vet vi icke, hvilkens graf det är? — Ditt namn? Och årtalet? — Nej, der stod intet utom detta enda namn. Han smålog; till och med hans mor, som kände grafvens historia, upptäckte i hans drag intet anrat än detta flyktiga löje, som tycktes antyda att den unga. flickens förundrsn öfver en sådan enkel och naturlig sak roade honom. — I utlandet, Lucilla, skulle du kunna läsa ditt namn på många grafvar, så ovanligt det än må vara hos oss. Efter hvad jag har mig bekant, kommo år 1789 åtskilliga franska emigranter hit till White Ladies; möjligen har någon af dem här fuunit sin graf. Stenen har intet datum, sade du? Nå väl, då ken din fantasi lätt skapa. en lång .bistoria ,om -landsfiyktens lidanden och försakelser och af-detta enda ord göra en hel idyll. De kringstående skrattade; hon skrattade också sjelf och betviflade icke förklaringens riktighet; men minnet af den ensamma grafven, öfver hvilken vågorna sjöngo ettevigt requiom, gjorde benne dockmelankoliekt