veckor förändrat dig så, att du alldeles glömt barndomsåren och icke ens vill dela: dina bekymmer med den, som du städse har anförtrott allt, och som du älskat åtminstone såsom en broder. Hon såg på honom med en förvånad, nedslagen min; förändringen låg lika mycket deri att hon gaf mindre som att hon. begärde mera, och hon funderade inom sig på hvad hon gjort som kunnat såra honom så djupt. — Dyre Nello, du är och skall alltid förblifva min bror; och jag är icke heller förändrad — icke det minsta: förändrsd! Jag är städse densamma för alla dem, jsg håller af. — Och bland dessa är ju jag? Hans stämma -darrade, hans hjerta klappade häftigt; ty.det kostade mycket på honom, att han icke fick med. hela sin psjäls kraft anzvpa henne: omen änvu högre. kärlek än den hon egnade alla andra; men han måste naturligtvis för det närvarande åtminstone nöja sig med barndomsvänskapen. Hon smekte hans krusiga hår; och när hans ögon betraktade henne med en innerlig hängifvenhet,; upplystes hennes ansigte af detta flyktiga leende, som-hon ärft af sin fader; det syntes henne alltför underligt, att bennes lekkamrat, hennes älskling och broder, tviflade på hennes kärlek. Hon talade. tröstande ord till honom; likasom ett barn ofta