-—171—H genöm smekhbingar söker glädja den, för hvilken det i själ och bjerta hyser en visa fruktan 209002 osv et a a Nello, det är icke jag, utan du, som förändrats. — Aldrig har du på BSilverrest gjost mig en så bebynnetlig fråga. Nog vet du, att jag älskar dig af innersta hjerta, att ingen kan hälla mera af dig än Lmucilla, --Han tackade henne med uttryck af den största ömhet och förtjusning, som han hade svårt för att hålla inom de gränwor, hans löfterutstakat; ty den första poetiska ungdomskärleken tillfredsatälles lätt med litet, under det att den Häftiga tygellösa passionen-är så egoistisk, att den fordrar Alt eller intet. Han förde henne nu ut i trädgården, och då de voro der, sade han: — Jög ser dig så sällan här, Lucills; skänk mjg denna eftermiddag, såsom yord vi på Silverrest. ; Hon gvarade icke straxt, utan lyssnade. En vagn hördes rulla bort; i den åkte Strppe morowjemtönågta herrar, I 0gönska. af grefskapats lord löjtnant hade berren till White Ladies lofvat att denna dag fungera såsom ordförande vid ett möte; och det var dit han nu for. Så snart bullret af vagnshjulem icke längre hördes, lät hon förs. sig af Csrryll, hvart han ville. Men förmyndarens bref bar hön vid sitt hjerts, och