Ville du Havres skeppsbrott. 226 menniskolif spillda. Telegrafen meddelade för några dagar sedan en förskräcklig olyckshändelse som egt rum å Atlanten den 22:dra november, då franska postångaren Ville du Havre: ötverseglades af engelska skeppet Lochesarn. De med posten i går qväll ankomna engelska tidningarna innehåll. vidlyftiga berättelser om detta fasansfulla skeppsbrott och efter dem meddela vi följande ssmmanfattade redogörelse. Ville du Havre var en af de det allmänna franska transatlantiska bolaget tillhöriga båtar som trafikera linien mellan Newyork och Havre och ett af de största ångfartyg som någonsin blifvit byggda. Dess drägtighet var 5100 toas. Den 15:de november lemnade det Newyork, medförande 89 första, 19 andra och 27 tredje klassens passagerare, eller tillsammans, inberäknadt 6 uppassare, 151 passagerare jemte 172 mans besättning. Ända till den 20:de hade det att kämpe med hård vind och stark dimma, men från och med denna dag klarnade luften och mojnade stormen af, så att vädret den 22, då olyckan inträffade, var klart och vackert. . Passagerarne gladde sig också allmänt åt att resans fortsättning skulle bli angenämaäre än början varit. Kl. 2 på morgonen styrde Ville du Havre lugnt sin kosa fram öfver oceanen. Alla passsgerarne voro under däck försänkta i sömn, andre styrmannen hade vakten, alla lanternorna voro tända och allt för öfrigt i god ordning och fullt öfverensstämmande med seglationens föreskrifter — då en dunkel massa plötsligt dyker fram ur mörkret, närmar. sig med en hastighet, som gör allt undvikande omöjligt, träffar med sin bog Ville du Havre midskepps och intränger till ett djup af 12 fot i dettas däck, krossande dess nida till en längd af 30 fot. Den scen som nu följde säges af ögonvittnena varit obeskriflig, men sådan att de aldrig kunna förgäta den. Män, qvinnor och barn; klädda i blotta linnet, rusade upp på däck, väckta af den förskräckliga stöten som skakade fartyget från för till akter. CJag hör ännuX, säger en af de räddade, cde förtviflade men fåfinga ropen: hjelp! bjelp!, de hjertslitande skrien, då den ene togs bort och den andre lemnadeg qvart. Jag hör ännu det lugnt och kallt uttalade beslutet från månget manligt bröst: må vi dö med mod, då vi ju ändå måste dö. Jag hör ännu Jjadet af vattnet som rusade in