I höflighet, söm han af gammal vana bevisade alla fruntimmer, dock henne allena af bjertat. Han hoppades:genom denna milda fråga återvinna -kennes: förtroende; ty han hade svårt för att tro; det.hon så hastigt lärt: sig att söka dölja sina känslor: för honom.; Förundrad och något förlägen, såg hon på honom, svarande: — Nej — ingen. Han lät sin band sjunka och teg en stund, innan han återtog i vänlig ton: — Tänk icke, att jag vill tilltvioga mig ditt förtroende; mitt kära barn; men det vore mig kärt att få tala med dig ensam ett par minuter. Vill du komma: med mig in:i biblioteket? Han höll glasdörren öppen, för ett låta henne inträda, men hon drog sig tillbaka; och förskräckelse och bestörtning sfmålade sig i hennes anlete, likasom då hon den föregående qvällen sökte fly ifrån homöm; — Ni önskar tala med mig — nu? Hennes -motsträfvighet smärtade honom djupt. i — Visst icke, om du ej gerna följer mig. Då kunna: vi uppskjuta samtalet till en annan gång: Utan att säga något vidare, trädde Strathmore åter in i biblioteket ty han vill icke i något afssende handla: mot hennes: vilja. Han fattade brefvet, som han nyss skrifvit