Dagens Nyheter – 4 december 1873, sida 2

-— LJ0 me inföll Strathmore otåligt. Jagihar den äran att afvakta er förklaring. — Par Dieu! den. ligger i de två erden: jag älskar! svarade den franske ädlingen. Strathmore jag vet blott alltför väl, huru mycket mera lysånde anbul, än mitt, redan blifvit och säkerligen bädanefter skola blifva henne gjorda. Rikedom, stora besittningar och hög samhällsställning ha många af Lucillas öfriga beundare, under det att jag förlorat allt under striden för en sak, hvars seger för det närvarande synes mycket tvifvelaktig; men i hela Europa gifven ingen redligare ädling, och ingen kan egna henne en trognare, varmare kärlek, än hon uppväckt i mitt bjerta... — Borde ni icke heldre hviska desua vältaliga ord i Lucillas öra? Jag fruktar, att jsg för några minuter sedan störde en mycket öm scen genom mitt plötsliga inträde, inföll BStrathmore i en iskall ton. — Jag skulle gerna vilja tala så till benne, om ni tillåter det, återtog Valdor. Men då jag fann er ensam här, fruktade jag, att hon redan gått till hvils; tiden är lärgt framskriden. Gud sllena vet, buru dot köstar på mig att skiljes från henne — Ksnske till och med utan att få säga henne farväl — men hvad har jag väl att göra? Min ära binder mig.