Dagens Nyheter – 4 december 1873, sida 1

— 157 — det understundom synts mig, som föredroge hon mig framför de andra och i afton... — Hvad har händt i afton? Frågan framställdes i en skarp och befallande ton. — I afton skulle jag kunnat svärja på att hennes hjerta vaknat och klappsde för mig. . Hennes rodnad, bennes skygghet — säg mig, ni som såg henne i det ögunblick, då jag nyss lemnat henne, tror ni, att jag bedrsager mig, eller icke? — Jag tror att ni icke bedrager er. Jag tror att Lucilla älskar er! Han svarade kallt, men i. full öfverensstämmelse med ; sin innersta mening. Det var ett af de noblaste dragen i Strathmores karakter, att han aldrig skonade sig sjelf; och Valdors omdöme var ganska riktigt, då han en gång betecknade honom såsom en man, den der städse var farlig, men falsk och lågsinnad — aldrig. Fransmanvens ansigte Jjusnade, och han yttrade med förtjusning: — Gud vare tack och lof! Och när jag återkommer, vill ni då bevilja mig hennes hand? — Jag skall aldrig motsätta mig Lucillas lycka — Och törs jag vu be er föra min talan hos benne? fortfor Valdor med glödande ifver. Jag tvingas att lemna Lucilla på ett sätt, som måste synas henne kallt och besynner