Dagens Nyheter – 3 december 1873, sida 2

Sp 146 ord, Sirathmore nickade åt den unge mannen med dette varma, björtliga leende, som var så sällsynt hos bonom, och återtog: — Det är sannt. Ni har ej gjort er förtjont af att mötas med en sådan fråga, och jag ber er uppriktigt om förlåtelse för det jsg sårat er. Hittills hade Lionel Carryll fruktat Strathmoro och derför som oftast undvikit honom; nu såg han i denna afbön, som ministern ställde till den unge, af homom beroonde slägtingen, med samma höflighet, som hado det varit en pair han förnörmat, et af de ädlaste och vackraste drsgen i Strathmores , och han sophörde att förundra sig öfver ait Lucilla fann sg mycket vördnadsvärdt och förgslanco ht, hans väsen. — Fröken Lucill8, pyseför undflyr ri 025, sade WVialdor til den usge flickan med xild stämn då pan omsidor sex sällskapet, sålde ban ihärdigt) henne, tj hän fann hen, z AJ Ene inviga njndns Gt strande porfökansträd stod vid den fontänen. — Jeg har icke undflytt er. för att söka pin lilla hund. — Detta djur synes vara er mycket kärt. — Ja, det tillhörde min far, och det är det enda minne jag sar af könom.