Dagens Nyheter – 3 december 1873, sida 2

-— 6 AT När Valdor nu såg kKenne stå helt tankfull invid fontänens marmorrard, antog plötsligt denna likhet, hvilken bittills alltid, så att säga, molnhöljd föresväfvat honom, likasom genom inspiration lif och gestalt. Han ihågkom Erroll, som han så ofta sett stå här på samma plats och i samma ställning, och han kände sig förvistad, att det var om Erroll hennes ansigte städse erinprat honom. Det kunde icke vidare falla honom in, att denna föreställning möjligen var oriktig; hans öfvertygelse, så hastigt tillkommep, kunde icke mera rubbas. Således håde han funnit Strathmores hemlighet. — Den lilla hunden är mycket lycklig, gom bar så berättigade anspråk på er tillgifvenhet, yttrade han artigt, men vågade icke tillägga några mera smickrande ord. Med detta sköna barn syntes det nästan omöjligt ett tala om kärlek och passion. Hon svarade icke -— kanske hörde hon icke ens på honom. Men bon sänkte sitt hufvud, till dess hennes! läppar hfilae imot hunders glänsande, silkaslena hår. Och när han skådade på, huru: hon smekte öjuret, uppstod ett allt mäktigare begär hos bonom att få gifva denna jungfruliga mur den första kärlekskyssen, och hsn lutade sig intill kenne, yttrande i en öm ton: — Lucilla, ni som är så god mot en hund, skal ock vara nådig mot mig! Jag ångrar af allt mitt bjerta de ord, med hvil