Dagens Nyheter – 3 december 1873, sida 2

blandad, antog nu en betydligt gladare färg. Kepten M. förtaldet historier på den älskligaste skånska och upphof jätteskratt under sitt röda skögg, som skulle skrämt nervösa personer om ej hans stora ögon uttryckt det mest godmodiga lynne. — Kapten F. lät då och då förleda sig till ett skratt, och så försjönk han i en djup melankoli, hvilken vi naturligtvis uteslutande tillskrefvo den förlust han lidit genom skeppsbrottet. Men det var inte der precis som skon för tillfället klämde — hen kunde inte längre ensam bära på sin gorg, utan måste förevisa ett halft dussin fotografier af sin käresta. — Styrman X. bara åt, teg och såg mulen ut. Nu började kapten F. berätta några detaljer om skeppsbrottet. När båten sattes i sjön var skeppskatten -den första som sprarvg ombord, han ozsade förmodligen katt; or 2 var märkvärdigt nog kocken, hvilken hela resan legat krank, men nu återfick sin vigör. — Inga kläder fingo medtagas ty båten var för liten — endast en säck med proviant och ett kärl med bomolja. Sjöarne voro svåra, men — nu kommer en underbar uppgift som jag på flera sjömäns hedersord ej har rätt att jäfva — så snart en svårare sjö var i annalkande utslogs en qvantitet olja och se — vågen lade sig! Donna rörelse fortsattes tills Aimo omsider lade bi. Här visste ock kapten M., huruledes ban blifvit purrad af vakten och varskodd angående en prick som ej stod noterad i spscialen — man anlitsde största kikarn och fann att det var en nödflagg, man lade back, föll ur kursen — och i våra dagar då man icke allenast icke lär bry sig om skeppsbrutne, såsom tidsödande, utan till och med seglar midt igenom dem som gå i vägen, var detta ganska berömvärdt. Med ytterligare lifsfara lade båten till, och upp sprang en ung man, barhufvad och med glädjen i ögonen, kastade sig i armarne på den förvånade M, och tackade honom i det han nämde honom vid namn med det förtroliga . Du: Igenkävningsscen. De båda sjömännen voro landsmän (?) och hade icke. sett hvarandra på 7 år, då da begge varit i lifsfara på Malmö redd i det att en ångpanna på en närliggande båt sprang i luften. — Slumpen hade förökat det rörande och intressanta i återseendet. Brorskålarne voro redan förbi och gsupen nalkades punschen, då kapten Möller afbröt: CMina herrar, nu kommer deserten — upptog en smutsig säck från durken och öppnade den. Det är kapten F. som bjuder.4 Ur säcken kom fram en pressylta, en liten fruntimmerspsalmbok och en kolosssl ost. Kapten F. ryckte åt sig psalmboken . . .-. . . första bladet, på hvilket stod. . . . ss ss ss. Vid hennes första natt värdsgång . . . . vi togo till oss pressyltan, som svärmor sjelf lagat, och osten, som under de sekelslårga timmarne i skeppsbåten verkligen hade blifvit gammal, var ganska välkommen för att dölja åtskilliga mer än vanligt sentimentala sväljningar och befanns så ovanligt stark att tårarna kommo i ögonen. Nu kom punschen, och historierna, och visorna. Kapten F. glömde sig och sjöng en Yankee-visa, kapten M. en dansk — jsg tror det var om Christians Moer, en mycket välkänd dansk personlighet af halft mytiskt urspruvg; sist kom turen till den tyste styrmannen — han harskade sig, men fick inte fram något. På tillfrågsan förklarade han att han kände sig ruskig, ty han satt i våta kläder och hade förlorat Bina ombyten, Inte antut, och nu, på riktigt sjömansvis, d. v. s. utan spår af prål, kastade jätten M. af sig rock och väst och fortsatte sitt värdskap i sticktröjan. — Nu flck styrmacnen mål i mun; och tänk, den gamle grobianen sjöng on kärleksvisa af det mest oskyldiga slag och berättade i samma vefva att han varit ringförlofvad sex gånger, men alltid haft otur hos fruntimmer, lvarför han till sist i förargelsen gått och gift sig, samt uttryckte nu tin stora misssktuing för könet, till bekräftelse hvarpå han inkonseqvent nog upptog ur byxfickan spillror af en tafvelram, några glasbitar och en fotografi, förställande ett fruntimmer med en liten flicka vid sidan, Om han hade varit ensam skulle han nog gifvit några vidare jäf mot sin qvinuohat. Det var redan öfver midnatt och kapten F. hade smugit sig in i kojen och sof ut efter de sista dagarnas möder och bekymmer. Som vi ansågo det synd att väcka honom afslutades samqvämet och vi styrde hem under det stjeraorna blinkade ännu klarare utöfver hafvåöt — det stora bindestrecket mellan bimmel och jord. Det var ju ganska naturligt att kapten M. drog upp de skeppsbrutne! Ja bevars! Men det var högst onaturligt att kapten M. inte tog något betaldt för att han förde. 15 man om sitt bord, att han betalade lotspengar för att löpa in vid Sandhamn, och att han sedan låg för motvind öfver åtta dagar, hvarmed han fördröjde sin resa, allt för de skeppsbrutnes skuld. När oegennyttan uppträder och är så sällsynt bör den offentligen brännmärkas, sldrahelst då delingventen gör pig skyldig fill upprepade förseelser. Så är förhållandet med kapten Fredrik Möller från Rå (Helsingborg), ty en märkvärdig slump förde dagen efter sedan de skeppa