Dagens Nyheter – 3 december 1873, sida 1

kjag i dag på middagenZsårade er. Vill pr förlåta mig? Hon upplyftade icke hufvudet, men hen38 kinder blefzo allt rödare och rödare, ch hennes hjerta klappade med hastiga, jemna slag. Dessa tecken gåfvo honom mera än hopp — nästan visshet, och han böjde sig ännu närmare intill henne, dock fast besluten att icke genom öfverilning ,förjaga den blyga kärleken. — Icke för ett kungarike skulle jag vilja hädanefter uttala ett enda ord, som kunde smärta er; ni skall förlåta mig hvad jag i ett obevakadt ögonblick lät hänföra mig till att sägs; icke sannt, det skall ni? Hennes goda hjerta och försonliga sinne kunde icke längre tiga; också räckte hon honom med ett intagande behag sin hand, i et hon utbrast: — O! monsieur, js, jag förlåter... Och an bugade mig djupt samt uttryckte — ältaligare än med ord — sin tacksamhet geynom en kyss på hennes hand. Då skiljdes de nedhängande bladeb på en af dessa tropiska växter, af hvilka de omgåfros, och Strathmore, som pyss inträdt i orangeriet, stol framför dem och betraktade dem. Lucillas rodnad — Valdors handkyssning, hela denna grupp och scen gjorde det klart för honom, hvad som tryckt orons prägel på hennes anlete, och hvem som förjagat hennes barnslighet genom att väcka hennes kärlek.