Dagens Nyheter – 2 december 1873, sida 2

hsnnes fader så troget, i sina armar. Hennes: ögon fördunklades ofta af tårar, och den sorg, hvars orsak hon sjelf icke kunde förklara, qvalde oupphörligt hennes bjerta. En djup suck befriade omsider hennes bröst från den tyngd, som hvilade deröfver, hon lade ned hunden på hans läger och beslöt sig för att sjelf gå till hvila, Dessförinnan kastade hon emellertid en blick ut i natten, och den beställsamma månen, sem förut varit gömd bakom moln, framträdde i detsamma, belysande rosorna nedanför fönstret. — Frosseriets, utsväfningarnes, hemlighetensblommor, sade hon till sig sjelf; så kallade han dem, och kanske tänkte han på henne. 0O! burä kunna de säga, att han aldrig har lidivl -— Hvad veta de om hans bjerte? Hans kärlek måste ha varit mycket stark, och hans smärta mycket stor! Hvem kunde hon vars, Henna döliga qvinna, som förrådde honom, som icke ryggade tillbaka för att göra honom) olycklig? Medan hon bängaf sig åt dessa tankar, fylldes hennes ögon ånlyo af tårar. Övch innan kon lade mig, föll hon som vanligt knä bredvid bäddan och had Gud -— denn afton ännu innerligere än Yörr — för honom), somhon ärade såtom sin! faders bäste vär.