Dagens Nyheter – 29 november 1873, sida 2

-— 28 — Lucilla har ingen kärlek öfrig att gifva åt främlingar och behöfver ingon annan beskyddare än den hön bar. Han log; hennes ord tillskyndade honom på en gång glädje och smärta. — Det kan jsg icke lofva, mitt barn; ty jag fruktar att de icke skulle nöja sig med ett sådant svar af mig. Och Lucilla — äfven för dig, såsom för alla andra, måste den tid komma, då du får erfara en annan kärlek än den du nu känner. Hon :lade mildt sin hand öfver hans mun, och hennes ögon fördunklades af tårar. — Aldrig, -sldrig! Om framtiden måste blifvaannorlinda är det närvarande, då skulle jag vilja bedja Gud att icko få upplefya denna framtid. Är ni trött på er Luacilla, lord Cecil, eftersom ni visar henne bort och vill öfverlemna henne åt främlingar? — Fråga aldrig så! Vid Gud, jag skulle icke önska något högre, än att alltid, så länge jag lefver; få sörja för dig! Hans svar utgick från den bittra ångerns djupt förborgade källa... Lucilla hörde dei dook blott löftet, stt han äfven för framtiden skulle beskydda henne: Solen hade för längesedah sjunkit ned bakom almskogån; nedanför terrassen slingrade sig i halfdunklet den lilla kanalen, i hvilken otsliga vattenliljor summo, alldeles såsom den afton då Marion Vavasour här stod bredvid honom och aflockade hans läppar det första