Dagens Nyheter – 29 november 1873, sida 2

—123-— erkännandet af eå kärlek, som skulle förstöra de bästa åren åf hans mannaålder:: Böfriad från sin tillfölliga sorg, log Lucilla åter 5å godt. och böjde sig nel föratt inandas rozornas doft. (Äfven: homöbeundrade dessa sköna blommor; hon kufide-icke hindra sig från ått plocka några af dem, och -hållande dessa framför bohom, yttrade -hön med,förtjusnieg: — Jäg förnndrar mig icke öfver attgrekerna och alla forntida skalder älskadeorosorna så mycket. Huru undersköpa äro de ickör Ack, med allt skäl kallar man rösen blömmornas drottning! Orden, åtbörderna; anblicken och doften af rokorna, allt erinrade hotomOm Marion, som en gång stod här på samma på fläck och med den fina poetiska lögnen sina svällahde läppsr förlänade rosen ett ofantligt värde i hans ögon — genom sin kyss! I Vernonceaux: hade han också träffst henne bland rosor i den tidiga morgonpständen, och han hade jemväl sett henne omgifren af rösot den förmiddag, då han förskonade henne från döden, på det Sbon rätte löfva och lidaX, Dessa blommor voro för längeseden förbannade af honom, En rysnivg göromlopp bes ådror, när ban såg de. mörkröda rosewns i Lucillas oskyldiga händer. De föekommo. honom som en bloddränkt sinnekld af lönnmordöt, förräderiet.