Dagens Nyheter – 28 november 1873, sida 1

-— LLIU -—Hertigens anbud väckte efterhand en allt större oro hos honom, tusen farhågor bestormade hans själ, han erfor åter samma smärta som då hans moder första gången talade med honom om Lucillas framtid. Carrylls kärlek hade han betraktat såsom något ännu ganska aflägset och derför icke fästat sig särdeles mycket dervid, isynnerhet som den skulle komma att underkastas en långvarig pröfning, innan den finge yppas för henne. Men det nyss framställda frieriet hade öppnat hans ögon och låtit honom inse, att farorna voro många och blott alltför nära förestående. En stund före dinern träffade han Lucilla ensam på terrassen. Hon stod invid ett träd och blickade på den gamla slottsbyggnaden, som redan började fördystras af aftonens skuggor. Han lade sin hand på hennes hufvud och sade: — Hvarom drömmer du, Lucilla? Hon vände sig om, och såsom alltid, då hon fick se honom, upplystes hennes ansigte af en liflig glädje. — Jag tänkte på alla dem, som här lefvat och dött, jag undrade, huru många Dbörättelser dessa grå murar skulle kunna förtälja, om de förmådde tala, och hvilka mysterier dessa djupa skogar sedan urminnes tider bevittnat. Vet ni, jag tyckte mig för ett ögonblick flyttad tillbaka till de äldsta tiderna.