Dagens Nyheter – 27 november 1873, sida 2

-— IV -— kade i de gamla almarne och sakta smekte det långa gräset öfver hennes moders graf, medförde till henne inga underrättelser från den döda. Hon var så lycklig, och detts lif, i hvilket hon ännu endast helt flyktigt inblickat, syntes henne så skönt. Ja, hon var lycklig — ty för första gången boäde hon under Strathmores tak och säg honom dagligen, nästan stundligen; ständigt fick hon vara i hans närhet; hon kunde sitta och höra på honom, när han talade med sina gäster eller de andra ministrarne; öch aldrig tröttnade hon vid att lyssna till hans stämma, hvilken, orktadt sin vackra klang, för alla andra hade någonting kallt bo. sig, men deremot i hennes öron ljöd såsom den mildaste musik, hon någonsin hört. Alltifrån sin tidigaste barndom hade hon varit fästad vid Strathmore med en märkvärdig bängifvenliet, till och med då hon ännu var alltför ung, för att förstå hvaruti hans kall bestod, hade hon med förtjusning åbört, huru man talade om Hans storhet, samt ofta tänkt på huru mycket hon hade honom att tacka för, och huru innernerlig hans kärlek för hennes far måste ha vårit, eftersom ban egnade henn6 en så oaflåtlig omsorg. Allt som var stort, mäktigt och ädelt i havs karakter drog henne till honom; de mörkare sidorna voro och-förblefvo dolda för henne; hon ansåg hofom stå öfver alla andra menniskor och vara